Tig och lid!

Sakta börjar livet i lägenheten sätta sig. Jag kan njuta av norsk tv på kvällarna. Igår kom jag hem från jobbet och insåg att jag hade diskad disk på diskbänken… men varför då? Av gammal vana hade jag handdiskat, trots att jag nu har lyxen diskmaskin. Så ikväll går första omgången i maskinen! För första gången sen jag flyttade hemifrån bor jag i en lägenhet med diskmaskin. Det känns nästan lite konstigt.

Jag har lyckats fixa kontrakt på el från elbolaget, och fick idag brev i postlådan. Som sagt… normalitet börjar infinna sig, ett normalitetssteg i taget.

Till helgen tar jag en hyrbil till Stockholm för att hämta det som blev kvar i vindsförrådet. Kläder, skor, skidor, elektronik, playstation, vandringskängor… allt det viktiga. Sen har jag flyttat på riktigt. Nu saknar jag bara skattekort, personnummer och ett norskt bankkonto. Det borde lösa sig snart, men sånt vet man aldrig hur lång tid det tar. Nåt som kan krångla lite är att jag nu flyttat mitt i processen. Som jag och Calle konstaterade – med en öppen och positiv attityd löser sig allting; definitivt inte precis som man planerat från början, men väldigt bra ändå.

Idag fick jag även post från Oliver, min systerson, som tackade för uppvaktning i samband med födelsedagen. Till helgen får jag lukta på babyhud igen :)

Snart hoppas jag kunna delge mina nya kontaktuppgifter så snart som Tele2 lyckas skicka BÅDE sim-kort OCH telefoner till kontoret. Det har visat sig vara väldigt trixigt.

En vecka kan gå oerhört fort och inget egentligen har hänt, eller så kan det gå oerhört fort och massor har hänt. Den här veckan var en sån händelserik vecka.

Det var fortsatt misär i Calles och min lägenhet – ingen tv och inget internet. Gudarna var emot oss.

Under måndagen hittade jag en annons för en tvåa på Frogner (motsv Vasastan/Östermalm) till ett lämpligt dyrt pris och i bra skick. Jag drog snabbt iväg ett mail till mäklaren, fick omedelbart en tillbakaringning och så hade vi gjort upp om visning på tisdagen. Annars hade Calle precis börjat sitt nya uppdrag så jag var själv från firman på kontoret, som vi i och för sig delar med några andra företag, så jag var inte helt ensam.

På tisdagen dök fyra till från Netlight upp på kontoret för några dagars arbete. Plötsligt var det fullt ös och liv på kontoret igen. Kvällen tillbringade vi med det Första Veckomötet med pizza från Pepes och Ringnes (but of course). När vi mötat färdigt gick vi ner till Champagnerian och firade starten för firman. Champageneria? Jepps, Oslo kan det där med lyx när de vill. En vanlig bar som specialiserat sig på de lite fina njutningarna här i livet.

Nu hoppade jag lite i tiden… för det fanns mer att fira. Mötte mäklaren vid lägenheten, jag var tydligen den förste spekulanten på plats, tog en snabb titt och konstaterade att den matchade bilderna från annonsen bra. Hittade inga uppenbara fel så jag frågade mäklaren om det var okej om jag slog till direkt. Jovars, sa han. Jag ska bara avboka de andra sex visningarna jag har bokat. Greit! Lägenheten var min! Skrev kontrakt på onsdagen, bokade in fredagen för nyckelöverlämning. 37 välplanerade kvadratmeter, tvättmaskin, diskmaskin, the works. Till och med platt-tv, tallrikar och bestick ingick!

Sen mötte jag den norska byråkratin. Jag försökte fixa en hemförsäkring till lägenheten. Möttes över telefon av ”Norskt personnummer? Nehej. Norskt D-nummer? Nehej. Dröj ett tag”. Men det ordnade upp sig till slut, men det var uppenbart att telefonkillen inte längre kunde följa standardmanus. Haha!

Resten av arbetsveckan ägnades mest åt att hjälpa till på en offert mot ett norskt bolag, som lämnades in på fredagkvällen.

Lördagen blev stora vandringsdagen. Oslo bjöd på strålande fint väder och det var dags för mig att flytta till den nya lägenheten. Jag packade mina väskor för att i tur och ordning gå två vändor. Jorå, på pappret ett bra drag, fint att utnyttja det fina vädret etc. Men det visade sig vara rätt långt. Och väskorna var rätt tunga. Men jag överlevde och gick mina två rundor i alla fall. Sen var det bara att släpa upp sängen från källaren, skruva på ben, hämta bäddmadrass och jag var på plats! Från inneboende i företagslägenhet till visning till kontrakt till nyckelöverlämning till inflyttning till första strykpasset på sex dagar. Inte illa!

Annars planerar jag första hemfärden, som måste ske snart. Jag har exakt ett par skor på mig, de väldigt praktiskt konsultpjucken, så jag kan inte ens ut och springa på kvällarna. Bah.

Äventyren i Oslo fortsätter. Calle och jag som delar lägenhet, tillbringade en stillsam lördagkväll i lägenheten (utan vare sig tv eller internet – misär). Calle nyss hemkommen från en ambitiös löprunda, ståendes i duschen. Jag ”skulle bara” koppla in min externa usb-disk i ett eluttag… det där lite trixiga eluttaget som vi undvikit tidigare, eftersom det saknade skyddshölje i plats. Nåja, hur svårt kan det vara? Lite blixter senare var det svart i lägenheten då jordsfelsbrytaren löste ut. Calle var lite förvirrad inne i den lite mörkare duschen, men vi löste snabbt upp det omedelbara problemet genom att ta fram våra mobila ficklampor – de bärbara datorernas skärmar lyste upp fint.

Så, jakten på proppskåpet började. Vi försökte hitta det i hallen. Ingen lycka. Inget i köket. Inget i sovrummen. Inget i vardagsrummen. Det fanns helt enkelt inget proppskåp. Jag gick ut i trapphuset och hittade några lovande luckor i väggen – låsta. Varken jag eller Calle kände till några nycklar, så det var bara att bita i det sura äpplet och ringa på grannarna. Från första dörren tvärs över hörde jag lite ljud från lägenheten, men det var ingen som öppnade. Från lägenheten till vänster tittade en ung kille ut, som efter lite tafatta förklaringar från mig och lite pekande mot vår mycket mörka hall fattade problemet och visade mig på luckorna i trapphuset – fast på halvvåningen ovanför! Aha! Mycket hjälpsamt! En av dem stod dessutom redan halvöppen och killen sa att det var vår box. Jag inspekterade innehållet i boxen, hittade jordfelsbrytaren (som inte var utlöst…), tänkte ”Äh va fan” och tryckte på utlösaren för brytaren. Calle rapporterade snabbt inifrån lägenheten att det fortfarande var mörkt. Jaha?

Dörren från tvärs-över-lägenheten öppnades och ut sticker en gammal tant ut huvudet och säger ”Nu var du visst i min box!”. Härnäst får hon syn på Calle i vår hall, som står med handduk runt höfterna. Tantens ansiktsuttryck säger allt: ”De håller på med homoerotiska lekar i mitt hus!”. Underbart. Helt underbart dessutom att hon stått och lyssnat med örat mot ytterdörren under hela tiden. Jag tog snabbt tag i den potentiellt penibla situationen och frågade om hon visste vilken box som var vår. Jodå, och hon hade nycklar till den också. Så det var snabbt gjort att öppna rätt box, trycka på rätt brytare och åter få ström i lägenheten. Calle kunde äntligen duscha färdigt, vi skapade på ett lätt och naturligt sätt en fin ice-breaker med grannarna och vi har nu slutat använda det lite farliga eluttaget.

I tisdags kväll emigrerade jag till Norge! Calle och jag möttes på Arlanda och tog flyget (enkelbiljett!) till Gardemoen. Allt gick snabbt på flygplatsen och vi plockade ut pengar vid en bankomat (mini-bank), men där gick det inte lika snabbt. Varför? Jo, tre (3) turister frågade mig om hur man gick tillväga, ville ha instruktioner och var allmänt vilsna. Jag fick till och med reda på koden av en turist… det slutade med att Calle nästan fick släpa iväg mig för att vi skulle komma bort nån gång. Så funkar det inte som konsult i Oslo ser jag en framtid som turistguide!

Oslo hälsade oss med regn och 6 grader ”varmt”. Vi tog flytoget till Oslo Sentral, där Calles väska separerade i två delar – väska och handtag. Några snabba ingenjörsmässiga trix och en välriktad spark senare fick vi ihop delarna hjälpligt. Tog en taxi till vårt temporära boende i en företagslägenhet ungefär vid Majorstuen, en redigt stor trea. Vi stupade trötta i sängs.

På onsdagsmorgonen promenerade vi in till kontoret. Två observationer: Norrmän cyklar på trottoarer. Om det jobbar en väldigt morgontrött tjej på 7-11, repetera orden ”kaffe OCH bagel” mer än tre gånger för att se till att det förstås. Så, slut på visdomsord för den här gången!

Till sen lunsj provade vi lyckan med den Osloska kollektivtrafiken och tog t-banan (Oslo har sex linjer!) till Skatteverket för att i god ordning anmäla inflytt och skaffa skattekort. Där pratade vi med oväntat många svenskar (krångliga blanketter förenar!) i samma situation som vi – och dessutom dök en okänd tjej upp och sa ”Jobbar ni på Netlight?”. Calle och jag tänkte att vår ankomst var väl omskriven i pressen… men det visade sig vara Linus (tredje konsulten i gänget, på plats i Norge sen ett halvår tillbaka, nyanställd hos oss) flickvän som kände igen min Netlightväska. En liten värld!

På kvällen möttes alla Netlightkonsulter upp, även Nina som var i Oslo på besök för att hålla några intervjuer och Jonas och Anders som veckopendlar. Vi gick till ett mycket trevligt tapas-ställe (tapas igen!) och firade Netlight A/S officiella första arbetsdag och Linus välkommen till firman.

I måndags, mitt i värsta packningshysterin, stämde jag och M träff på Kungsholmen för att gå på ett tapas-ställe som jag rekat förut.Väl där utbytte vi dåliga ordvitsar och beställde in ett litet sortiment tapas och lättdrucken öl. Redan efter en kvart kom maten in och vi goffade i oss bäst vi kunde. Inte helt mätt och väldigt förvånade över att det gått så fort att äta funderade vi över nästa steg – ta in mer tapas? Nej! I stället bestämde vi oss för att göra en Tour de Tapas på Kunsgholmen, att gå från ett tapas-ställe till nästa och beställa något litet gott och en öl till. Sagt och gjort, vi lämnade Caliente och drog vidare till nästa ställe, hela två kvarter bort.

Proceduren upprepade sig, vi fick in lite god tapas och en lagomt blaskig lager, betalde, och gick vidare. Tre kvarter! Till Mamas och Tapas, fantastiskt namn. Populär krog, med samma gästvänlighet som en standard indisk restaurang – dvs, inte alls. Men vi fick in våra tapas och vår öl i alla fall, betalte och gick. Men här slutade touren, trots att vi kände till åtminstone ett tapasställe till, precis runt hörnet. Tyvärr hade vi beställt för mycket tapas på första restaurangen och klarade inte riktigt av en redig bergsetapp. Nästa gång!

Det finns få tillfällen då jag känner mig så kluven som när jag strosar hem från kemtvätten med den senaste batchen skjortor nytvättade och -strukna i handen. Dels en känsla av enorm nöjdhet att slippa mödan med att stryk skjortuslingarna, dels den lutherska/janteiska känslan av ”vad är det här för lyx, du är ju frisk och kan stryka skjortorna själv. Slappo”.

Annars händer det rätt så mycket just nu. I helgen var det konferens med superstar-tema med jobbet. Vi inledde, i full superstarmundering (många 80-talsrockare) med konferensen i Stockholm i några timmar. Tog därefter buss till Bromma där ett chartrat plan väntade, destination okänt. När efter några timmar var dags att gå ner, fortfarande oklart var, var det några skarpögda som såg Eiffeltornet – Paris! Upp på bussar, in till centrala Paris och Place de la Concorde. Vi fluktade lite på Eiffeltornet (fortfarande i superstarutstyrsel, väckte lite uppmärksamhet), sen tog vi på oss rullskridskor och kryssade fram genom Paristrafiken till triumfbågen (lätt vansinnigt). Där ville bland annat en fet fransman bli fotade tillsammans med mig och min peruk framför triumfbågen – skönt att kunna bli en turistattraktion i sig.

Sen körde vi lite Netlight-spex vid triumfbågen tills några sura franska snutar körde bort oss och det var dags att dra iväg i bussarna igen, till området runt Notre Dame. Vi tog en snabbflukt på utsidan och gick sen in på ett Creperie och fick oss två st galettes/crepes till middag. På restaurangen insåg vi att de körde Madonna i högtalarna hela tiden, i handen höll vi instruktioner för boendet med anvisningar för hur man skulle ta sig från Stade de France till hotellet… vi la ihop två och två och kom fram till att det skulle bli Madonna-konsert för oss (och många tusen andra)! Ut med Metron till Stade de France och sen var det Madonna för hela slanten. Bra show, många låtar från senaste albumet gjorde att man inte hängde med så mycket. Men en schysst upplevelse, på det stora taget.

Söndagen erbjöd mer konferensande på en ombyggd pråm på Seine, lunch och sen bussade vi iväg till Montmarte och Sacre Coeur för lite fri hopp-och-lek i en dryg timme. Till sist åkte vi iväg till Charles De Gaulle och flyget hem.

En mycket bra helg!

Det finns en del saker man borde göra här i livet. Nedan några saker som finns på min lista:

• Flyga helikopter
• På allvar kunna säga ”Have your people call my people”
• Skaffa ett hus med tornrum (och därmed också ett torn)
• Klara mer än hälften av frågorna på rosa och brun kategori i TP
• Beta av alla världskulturarv
• Gifta mig rikt
• Skriva in antingen Guru eller Överstepräst på yrke i en visumansökan
• Bygga det efterlängtade helautomatiska blomkrukebevattningssystemet

På allmän begäran (eller nåt), här kommer i alla fall en bild på en sju dagar gammal Oliver (två veckor gammal bild, alltså).
Annars då? Jorå, eftersom jag numera är en Apple Fanboi så måste jag hålla reda på viktiga rykten i apple-världen. Som att det ska hållas en presentation 5e September där man förväntas presentera nya Macbookar och iPod. Och varför är detta relevant? Jo, jag tänkte skaffa mig en iPod i somras, men enligt Mac Buyer’s Guide och försäljaren var det läge att avvakta, så nu får vi se vad den 5e September bringar för nyheter. Förhoppningsvis lite prissänkningar åtminstone.

Håhum, det hundrade inlägget på bloggen. Nåja.

Veckan som gick var osedvanligt fullspäckad. I måndags försökte jag och M styra upp en AW, men jag insåg snabbt att tisdagen var bokad, onsdagen var bokad, torsdagen var tvättkväll och fredagen försvann nånstans i kalendern också… ”lyckligtvis” blev M sjuk under veckan så ingen av oss behövde ha dåligt samvete över att inte ha tid att träffas… men det blev iaf en fika på lördagen, och en traditionsenlig (det är åtminstone tredje gången) runda över Barnhusbron, Tegnérlunden, Game Shop, Drottninggatan och stan i största allmänhet.
På eftermiddagen hade jag bestämt mig för att försöka hitta lite Norge-reseguider och ramlade in på Akademibokhandeln, hittade en Lonely Planet Norway och försjönk sedan framför pockethyllorna, precis som vanligt. Jag lyckades hålla mig i skinnet och gick därifrån med bara fem nya böcker…
Sen bar det ut till Frösunda och systerns familj. Jag hade egentligen inte tänkt stanna så länge, men blev övertalad att hänga kvar under kvällen också. Plinkade lite piano, åt lite gott, samtalade (ah, så vuxet ord) och så hade jag Oliver sovandes på min mage i en och en halv timme. Mysigt!

Ni har väl hört det redan, på avvägar. Men här kommer det, mer eller mindre officiellt: Jag kommer att gå över till den mörka sidan. Bli norrman. Bära lusekofta. Lyssna på Jan Teigen. 1a Oktober är inriktningsdatum för flytten, sen får vi se om det blir plus-minus några dagar.
Folk som vill besöka mig i Oschlo gör naturligtvis helt rätt i det, så fort jag skaffat lägenhet är ni välkomna! Och räkna med att jag åker hem till Sverige lite då och då… är det förresten någon som har behov att hyra en lägenhet i Sthlm i andra hand? :)