Tig och lid!

Till mitt nuvarande uppdrag åker jag buss fram och tillbaka genom centrala stan. De senaste veckorna har jag somliga morgnar, till ljudet av Tomas Ponténs härliga uppläsning av Leif GW Perssons härliga En annan tid, ett annat liv, reflekterat lite över livet på bussen.

Det första som slagit mig är hur få människor som har samma fasta rutin som jag. Jag tar i princip alltid bussen vid samma tid, och vad jag kunnat se hittills är vi bara tre stycken som har samma rutin. En mycket kortväxt tjej som kliver på vid Landstingshuset och en man som överdoserar Axe som kliver på vid Pipersgatan. Är det onaturligt att ha ett så tajt schema på morgnarna att man alltid träffar samma buss, dvs inom ett tio-minutersintervall?

Det andra som slagit mig är vilken rutin jag har för val av sittplats. I allmänhet har jag lyxen att kunna välja en egen tvåsätare eftersom jag kliver på tidigt på rundan, så jag har egentligen en hel buss att välja på, men i princip hamnar jag alltid på vänster sida i bussens färdriktning, på något av sätena efter mittskeppet. Och det har inget med bussen att göra, jag gjorde exakt samma sak under busspendlingen i Oslo. En snabb analys av mitt eget beteende säger mig att jag gillar att ha lite uppsikt av bussen framåt, men varför alltid på vänster sida? Obegripligt. Är jag mer intresserad av mötande trafik än trottoaren? Kanske. Det tål att utredas mer.

Det tredje, och sista, som slagit mig är processen för att få en sätesmedpassagerare. När man väl sitter på sin plats, har platsen bredvid sig ledig. Stannar vid en hållplats, folk kliver på. Ska nån sätta sig bredvid? Nej, inte han. Han ser konstig ut. Hon får gärna sitta här. Inte hon. Han kan duga. Och så vidare. Det är lite som att bli vald till fotbollslaget på rasterna i mellanstadiet Nästan exakt faktiskt. Axemannen hoppas jag alltid ska sätta sig en bit bort, annars kvävs jag av dofterna. Och hur resonerar jag själv vid val av sittplats om jag måste sätta mig bredvid nån? Oklart. Det tål att utredas mer.

Slutligen tror jag att jag måste lära mig teckenspråk. Vid centralen kliver det på massa kids som ska ut på gärdet, till vad jag antar är en skola för döva. Alltid glada ungar, men som lever utanför min värld. Jag är nyfiken och vill tjuvlyssna.