Tig och lid!

Ganska ofta blir jag stoppad på stan av folk som är vilsna eller som undrat något. Det är lite fascinerande, för det händer inte bara i Stockholm, utan har hänt även i Berlin och annorstädes. Och jag är ju sån kontrollfascist att jag oftast vet i vilken riktning Alexanderturm eller Hauptbahnhof ligger. Så det är ju bara att nicka, le och peka i rätt riktning. Ibland blir händer det konstigare saker än annars.

Strax före jul blev jag stoppad, i sedvanlig ordning alltså, när jag skulle springa uppför trapparna i tunnelbanan. En mamma med barnvagn och jättekoffert skulle också uppför. Hon förklarade att hon inte orkade vänta på hissen och undrade om inte jag skulle kunna åka upp med jättekofferten så kunde hon ta barnvagnen? Jorå, man får ju ställa upp. Kofferten fick följa med mig upp. Jag – eder portier och tjänare. Borde hon ha dricksat?

Nästan ännu bättre var det när vi flög ner till Kanarieöarna i November. Vi hade landat, fått ut våra väskor och väntade en lång stund på barnvagnarna som gick som specialbagage. Jag spankulerade runt lite kring bagagebanden, turistryggsäck på och såg jäkligt äktsvensk ut. Då kommer det fram en liten spansk tant som stoppar mig och undrar var informationsdesken ligger. Man undrar lite hur hon tänker. ”Hmmm… jag är på en spansk flygplats. Jag undrar var informationsdesken finns. Jag frågar inte de tre snutarna som står och hänger där borta – jag frågar snubben som ser ut som om han kommer 500 mil härifrån. Han vet säkert var den ligger. Och han kan säkert spanska.” Hon var iofs rätt på det, jag visste var den låg och jag förstod vad hon sa, men jag kan verkligen inte ge riktningar på spanska. Så jag ryckte för en gång skull på axlarna och sa ”No hablo Español.”. En mycket besviken tant lommar iväg. Jag kände att jag svikit min image. Men jag var ju ändå på semester.

Oklar sensomoral på det här inlägget, känner jag.