Tig och lid!

Igår gick jag upp tidigt, tidigt, gjorde en stor portion gröt och gick till Oslo S (ja, för tidigt för trikken att gå…). Det var dags för Skidmaraton! Bussen tog oss upp förbi Hamar och på vägen såg jag med bävan att temperaturen var neråt minus 16 grader. Men den vände upp lagom med den uppgående solen och när vi svängde upp till skidcentret vid Gåsbu var vi redan uppe på minus 5 grader. Helt fantastiskt väder, underbar blå himmel och strålande sol.

Av okänd anledning (nämnde jag att jag gick upp tidigt?) var bussarna på plats uppe på Gåsbu redan vid 9, fast första start gick vid 11. Så jag fick sätta mig i bussen och häcka, lyssna på musik och förbanna mig själv för att jag inte kunnat räkna ut att det skulle bli en del väntan innan start och tagit med en bok eller laddat ipoden med en talbok. Nåja. Proffsigt arrangemang på det hela taget. Ca 2500 skidlöpare som skulle göra upp över 42 långa kilometer.

När det började bli dags för min startgrupp kollade jag mig omkring och gjorde ungefär samma reflektion som när jag åkte Öppet Spår: ”Var är alla femtioåriga gamla gubbs med rejäl övervikt som tycker att loppet är ett lagomt motionspass?”. Det var många tajta skiddräkter på vältränade män och herrar. Jag kände mig som en amatör i sällskapet. Vilket jag också var.

Första 10 km gick rätt uppför. Vasaloppsstarten kan slänga sig i väggen. Efter 17 km hade vi haft en utförslöpa, annars uppför. Längsta backen är 2.5 km oavbruten klättring. Jag åkte för fort i början och var väldigt trött när jag kom till första vätskekontrollen vid 17 km. I backen upp mot började fundera på om jag var i riktigt risig form och om jag verkligen skulle åka Vasaloppet över huvud taget. Lyckligtvis slutade klättringen uppför kort därefter och det gick att åka skidor på vanligt sätt. Sista två milen var  i planhet som Vasaloppet, inkl Vasaloppets trötthet på slutet. Efter 42 km kändes det som om jag kört ett helt Vasalopp, tack vare de två milen uppför i början, sumpigt glid (det straffar sig direkt när man inte har fräsch glider) och lite för snabbt utgångstempo. Men det gav erfarenhet och bra träning inför Vasan.

Det var en fantastisk skiddag, om man bortser från att jag hade lust att ge upp halvvägs. När jag nu tittar på banprofilen för Birkebeinern, som en kollega försöker hetsa mig att åka, inser jag att den är ett par resor värre. Jag tror nog att Birkebeinern får anstå till 40-årskrisen…