Tig och lid!

När jag en gång i tiden bodde i ett korridorsrum i Ryd i Linköping köpte jag en hel drös med krukväxter. Målsättningen var att skapa en veritabel djungel i mina 20 kvadratmeter. Bland de första växterna jag köpte var tre stycken klättersparrisar som jag samplanterade i en rejäl kruka. Sparrisen och jag var inte direkt vänner i början. Den är sticksig som tusan och om man inte sköter den så fäller den bladen på nolltid. Efter en stund hade vi vant oss vid varandra. Sparrisen fällde bara måttligt med blad när jag ignorerade den, och jag ställde den så att jag slapp stoppa in armarna i sticksligheten.

Men nu är det dags att kasta ut sparrisen. Den har blivit för stor och är inte särskilt snygg längre. Det är med ett lätt vemod som jag börjar klippa ned den i hanterliga bitar. Jag dödar en vän.