Senaste helgerna har jag betat av en långweekend i Spanien och en normalweekend i Lund.

I sammanfattning – Spanien: 25 grader, sol, kallt medelhav, 3 euro tolvpacket öl (Norge, släng er i väggen), viss solbränna, grillning, pizza, och kvasiintellektuella diskusioner ingenjörerna emellan.

I sammanfattning – Lund: Lundakarneval, karnevalsområde, klassiskt studenttema, karnevalspapperskorgar (wtf?), grillfest för 19 vuxna och barn, sjukt god GETOSTRÖRA, besök på Nimis – roligt för barn och vuxna barn!

I sammanfattning – två mycket bra helger.

Framöver drar det ihop sig mot semester, idag exakt tre veckor kvar. Jag har hunnit shoppa på mig en del inför, bland annat ett nytt objektiv till kameran. På torsdag blir det vaccinationsdropin och inkassera lite koleravirus och eventuella malariatabletter. Kvarvarande kvällar bokas in i raskt tempo, det är alltså precis som vanligt inför en semester. Full fart framåt!

Den som gör Spanarna absolut mest lyssningsvärt är Jessika Gedin, och framförallt hennes fantastiska avslutningar på spaningen – små språkliga smörgåsbord som man vill spola tillbaka och lyssna på igen (om det inte vore så fippligt att hala fram lyssningsapparaturen när jag älgar fram längs strandkanterna). Förutom Jessika så tillhör även Per Naroskin favoriterna. Han lägger ofta en naturvetenskaplig vinkel på spaningarna som bryter av på ett intressant sätt. Vem kunde veta att musspermier hade små hakar på huvudena så att spermier från samma pappa kan simma tillsammans och därmed har större chans att befrukta ägget? Nä, precis. Ni ser. Nu vet jag. Och jag vill veta mer. Och hur det påverkar min framtid.

Annars då? Det är väl dags att pensionera hr Hallberg, som hade sin storhetstid med Helena von Zweigbergk och Jonas Gardell på nittiotalet. Numera ägnar sig mest åt att kokettera med sin spelade obildning av vad som sker på Internet eller att jäsa över i spaningar om just ingenting alls. Ganska ointressant.

Och… annars då? Det tar vi en annan dag. I väntan på nya avsnitt från Mammas Nya Kille.

Fyra kollegor har trashtalkat varandra fram till en match i beachvolley. Två tränar, två gör det inte. Upplagt för hatmatch alltså. I måndags skulle utmaningen gå av stapeln. Min gode vän och kollega Calle tyckte att det behövdes en hejarklack till matchen, så ett ampert gäng om fyra möttes först upp på bolaget och tog sedan en snabb förburgare på O’Learys på centralen. Sen satte vi oss på pendeln till Södertälje, där beachhallen ligger. När vi passerat Årstabron började det klia i fingrar och strupar, så då korkade vi upp den medtagna skumpan. Calle hade givetvis också fixat partyhatt och proffsiga platsglas. Stylish! Och när första pavan tagit slut kom nästa fram…

Glada i hatten (i dubbel bemärkelse) äntrade vi beachhallen i Södertälje och hejade som tusan i två timmar, helt utan synbara resultat på spelkvaliten :) Kul var det i alla fall! Efter prisutdelning och pompa och ståt rundade vi av alltsammans med att ta pendeln hem igen.

Allt i allt – en mycket trevlig kväll! Tack goa kollegor!

Funderar även på att sätta upp lite schyssta växter på väggen för den rätta 3d-känslan.

• Besöker Univeral Studios, LA, USA – 1996/1997

• Besöker SportsCenter-studion, ESPN, Conneticut, USA – 2007

• Dinerar i SVTs matsal, SVT-huset, 2010

• Besöker Morgonpassets studio, Radiohuset – 2010

• Flyttar till Filmstaden, Solna – 2010

Vad är nästa naturliga steg på listan? Oscarsgalan?

Rapport från lägenhetsen – lägenheten är såld, jag håller på att styra upp betalningen av Filmstaden för att kunna tillträda 1 mars. Och det ser bra ut. Inflytt första veckan i mars?

Planerar nån slags 60-årsfest/inflyttningsfest tillsammans med M, vilket är klurigare än man kan tro, ety M befinner sig i Filippinerna. Hårt liv för honom – jag har fått lyriska rapporter om sugergoda mangosar. Gedigen tidsskillnad. Förslag på tema på fest? Tentativt datum första påskfria helgen efter fastan.

Under nyårsfesten diskuterade/planerade/svamlade vi kring målbild tjugotjugo – vad har vi gjort om tio år? Vi enades allihop om att vi skulle ha bytt job, och sen gick spåren åt olika håll.

För egen del förde jag upp tre punkter: miljonär innan trettio, köra från cape to cape i Land Rover samt driva vandrarhem vid Siljan och/eller Zanzibar. Långtifrån enkelt men inga omöjligheter, något av det. Om det är någon som anmäler sig frivillig till något av projekten så går det förstås alldeles utmärkt.

Vad hände under det gångna decenniet då? Tja, en del, förstås. 10 år är en stund. Med en tveksamt delvis kronologisk ordning:

Lumpen, flytt till Linköping, högskolestudier, studentliv, flytt inom Linköping, Afrikaresor, lärt mig dricka kaffe och sprit, Hattrick, flytt till Stockholm, flytt till Oslo, flytt tillbaka till Stockholm, byggt djungel, fotograferat djungel, konsultat, besökt konsulat, lärt mig spela dragspel, blivit Onkel x 4, åkt Vasalopp x 2, inte funnit den stora kärleken, blivit internetberoende, varit ytterst nära att få yttra frasen ”Have your people call my people”, inte förstått storheten i Rocky Horror, gjort ett fåfängt försök att lära mig spanska, hittat ett sykt lätt löpsteg.

Det första som slagit mig är hur få människor som har samma fasta rutin som jag. Jag tar i princip alltid bussen vid samma tid, och vad jag kunnat se hittills är vi bara tre stycken som har samma rutin. En mycket kortväxt tjej som kliver på vid Landstingshuset och en man som överdoserar Axe som kliver på vid Pipersgatan. Är det onaturligt att ha ett så tajt schema på morgnarna att man alltid träffar samma buss, dvs inom ett tio-minutersintervall?

Det andra som slagit mig är vilken rutin jag har för val av sittplats. I allmänhet har jag lyxen att kunna välja en egen tvåsätare eftersom jag kliver på tidigt på rundan, så jag har egentligen en hel buss att välja på, men i princip hamnar jag alltid på vänster sida i bussens färdriktning, på något av sätena efter mittskeppet. Och det har inget med bussen att göra, jag gjorde exakt samma sak under busspendlingen i Oslo. En snabb analys av mitt eget beteende säger mig att jag gillar att ha lite uppsikt av bussen framåt, men varför alltid på vänster sida? Obegripligt. Är jag mer intresserad av mötande trafik än trottoaren? Kanske. Det tål att utredas mer.

Det tredje, och sista, som slagit mig är processen för att få en sätesmedpassagerare. När man väl sitter på sin plats, har platsen bredvid sig ledig. Stannar vid en hållplats, folk kliver på. Ska nån sätta sig bredvid? Nej, inte han. Han ser konstig ut. Hon får gärna sitta här. Inte hon. Han kan duga. Och så vidare. Det är lite som att bli vald till fotbollslaget på rasterna i mellanstadiet Nästan exakt faktiskt. Axemannen hoppas jag alltid ska sätta sig en bit bort, annars kvävs jag av dofterna. Och hur resonerar jag själv vid val av sittplats om jag måste sätta mig bredvid nån? Oklart. Det tål att utredas mer.

Slutligen tror jag att jag måste lära mig teckenspråk. Vid centralen kliver det på massa kids som ska ut på gärdet, till vad jag antar är en skola för döva. Alltid glada ungar, men som lever utanför min värld. Jag är nyfiken och vill tjuvlyssna.

Skojigt att touchen har svårt att hinna med att spela musik och hantera anteckningarna.

Jag letar fortfarande efter något att fokusera på i tillvaron. Det är svårt att hitta något mr man inte vet vad man söker. Kanske letar jag inte tillräckligt mycket. Lätt att bli bekväm i det jag redan har.

Mina vänner vet att jag alltid letar nya saker, rastlöst.

Ockå ett ställe att bli filosofisk – i ett trångt säte i en 25 år gammal MD-82. Eller kanske -81.

I morgon är det dags att återuppta den gamla traditionen med lördagsfika med M. Det har jag saknat, mycket.

Lider för närvarande av dimmigt huvud till följd av alldeles för få sovna timmar per natt. Kunde jag skulle jag hänga upp en hängmatta utomhus och sova under myggnät, det kallar jag kvalitetssömn det.
Finns inget mer att tillägga. För stunden.