Tig och lid!

Ganska ofta blir jag stoppad på stan av folk som är vilsna eller som undrat något. Det är lite fascinerande, för det händer inte bara i Stockholm, utan har hänt även i Berlin och annorstädes. Och jag är ju sån kontrollfascist att jag oftast vet i vilken riktning Alexanderturm eller Hauptbahnhof ligger. Så det är ju bara att nicka, le och peka i rätt riktning. Ibland blir händer det konstigare saker än annars.

Strax före jul blev jag stoppad, i sedvanlig ordning alltså, när jag skulle springa uppför trapparna i tunnelbanan. En mamma med barnvagn och jättekoffert skulle också uppför. Hon förklarade att hon inte orkade vänta på hissen och undrade om inte jag skulle kunna åka upp med jättekofferten så kunde hon ta barnvagnen? Jorå, man får ju ställa upp. Kofferten fick följa med mig upp. Jag – eder portier och tjänare. Borde hon ha dricksat?

Nästan ännu bättre var det när vi flög ner till Kanarieöarna i November. Vi hade landat, fått ut våra väskor och väntade en lång stund på barnvagnarna som gick som specialbagage. Jag spankulerade runt lite kring bagagebanden, turistryggsäck på och såg jäkligt äktsvensk ut. Då kommer det fram en liten spansk tant som stoppar mig och undrar var informationsdesken ligger. Man undrar lite hur hon tänker. ”Hmmm… jag är på en spansk flygplats. Jag undrar var informationsdesken finns. Jag frågar inte de tre snutarna som står och hänger där borta – jag frågar snubben som ser ut som om han kommer 500 mil härifrån. Han vet säkert var den ligger. Och han kan säkert spanska.” Hon var iofs rätt på det, jag visste var den låg och jag förstod vad hon sa, men jag kan verkligen inte ge riktningar på spanska. Så jag ryckte för en gång skull på axlarna och sa ”No hablo Español.”. En mycket besviken tant lommar iväg. Jag kände att jag svikit min image. Men jag var ju ändå på semester.

Oklar sensomoral på det här inlägget, känner jag.

Jag har hittat ett lite oväntat tema i mitt liv:

• Besöker Univeral Studios, LA, USA – 1996/1997

• Besöker SportsCenter-studion, ESPN, Conneticut, USA – 2007

• Dinerar i SVTs matsal, SVT-huset, 2010

• Besöker Morgonpassets studio, Radiohuset – 2010

• Flyttar till Filmstaden, Solna – 2010

Vad är nästa naturliga steg på listan? Oscarsgalan?

Har idag varit hemma från jobbet med snor i bihålor, bihjärnan och binjurarna. Jag säger som brorsan; snor är bara intelligens som lämnar hjärnan. Åkte till jobbet som vanligt i morse men insåg efter en kvart att jag inte var i toppform idag. Inte ens i halvform. Så jag tog bussen hem igen. Landade i sängen. Tog mig därifrån vidare till soffan. Och sen blev jag kvar. Och där är jag fortfarande.

Rapport från lägenhetsen – lägenheten är såld, jag håller på att styra upp betalningen av Filmstaden för att kunna tillträda 1 mars. Och det ser bra ut. Inflytt första veckan i mars?

Planerar nån slags 60-årsfest/inflyttningsfest tillsammans med M, vilket är klurigare än man kan tro, ety M befinner sig i Filippinerna. Hårt liv för honom – jag har fått lyriska rapporter om sugergoda mangosar. Gedigen tidsskillnad. Förslag på tema på fest? Tentativt datum första påskfria helgen efter fastan.

Så!

Förra veckan skrev jag kontrakt på lägenheten i Solna! Handpenningen är betald och nu ska bara resten fixas… som att sälja en lägenhet. I morrn kommer mäkleriet med en fotograf och en mätman.

Såhär välstädad har nog aldrig lägenheten varit. Men det är stora frågor som funderats igenom under helgen. Hur hög bör frukthögen vara? Vilken typ av frukt? Vinflaskor framme? Vad ställer man egentligen på ett rent soffbord (det har ju aldrig inträffat förut)?

Och framförallt – den röda pärmen matchar inte den cerisa orkidéen. Vad göra? Bort med pärmen.

Hett läge för ny lägenhet – belägenheten bra.

Nå, i veckan har jag fluktat på lägenhet i Solna, Filmstaden närmare bestämt. HSB har låtit bygga lägenheter på gamla Filmstadens område under några år och nu finns det några lägenheter kvar i det sist byggda huset. Jag släpade med mig närboende M och C på visning igår och imponerades av objektet i fråga:

• 2 minuter till tunnelbanan (blå linje). Sen 8 min till Fridhemsplan eller 10 min till Centralen
• Tvåa på 70 kvm
• Nybyggd och fräsch
• Talande hiss
• Balkong med morgonsol
• Vardagsrum något mindre än hela nuvarande lägenheten
• DISKMASKIN
• Spatiös entré till huset

I köket står också fullhöjdsfrys- och kyl. Frågan är vad jag ska fylla dem med… en hylla i kylen för frukostprylar och resten till att lagerföra hela bolaget sortiment? Och en styckad älg i frysen, inkl huvud, horn och kanske även jaktlaget som sköt den?

Frågan är om man får klippkort på biografen i området?

Fördelen med nyproducerat är att man slipper budgivning. Nackdelen med nyproducerat är att man slipper budgivning. Wieso? Jo, vid en budgivning går allt fruktansvärt fort, man sms-höjer budet med några hundra tusen och sen har man skrivit kontrakt och sen kommer ångesten över vad man faktiskt gjort. Vid nyprod kommer ångesten innan man ens bestämt sig. Köpa? Inte köpa? Om jag får så här mycket för min gamla lägenhet så måste jag låna så här mycket för min nya. Är det rimligt? Är det orimligt? Bah. Inte bra för hjärtat eller nattsömnen.

Förhoppningsvis kan jag cleara allt med banken under morgondagen och sen skriva lite papper i början av veckan.

Ett av de första uppdragen efter inflytt måste vara att bli lite smålurig och sen försöka hacka hissen så att den slutar berätta vilken våning man kommit till. Alternativt ge den en ny röst. Arnold, tex.

Nytt decennium, nytt år, nya mål! Tjugotio ligger väldigt bra i munnen – känns bra.

Under nyårsfesten diskuterade/planerade/svamlade vi kring målbild tjugotjugo – vad har vi gjort om tio år? Vi enades allihop om att vi skulle ha bytt job, och sen gick spåren åt olika håll.

För egen del förde jag upp tre punkter: miljonär innan trettio, köra från cape to cape i Land Rover samt driva vandrarhem vid Siljan och/eller Zanzibar. Långtifrån enkelt men inga omöjligheter, något av det. Om det är någon som anmäler sig frivillig till något av projekten så går det förstås alldeles utmärkt.

Vad hände under det gångna decenniet då? Tja, en del, förstås. 10 år är en stund. Med en tveksamt delvis kronologisk ordning:

Lumpen, flytt till Linköping, högskolestudier, studentliv, flytt inom Linköping, Afrikaresor, lärt mig dricka kaffe och sprit, Hattrick, flytt till Stockholm, flytt till Oslo, flytt tillbaka till Stockholm, byggt djungel, fotograferat djungel, konsultat, besökt konsulat, lärt mig spela dragspel, blivit Onkel x 4, åkt Vasalopp x 2, inte funnit den stora kärleken, blivit internetberoende, varit ytterst nära att få yttra frasen ”Have your people call my people”, inte förstått storheten i Rocky Horror, gjort ett fåfängt försök att lära mig spanska, hittat ett sykt lätt löpsteg.

Vi har provat att beställa en fotobok via iPhoto. Bilderna kom från pappsens 60-årsresa till Fuerteventura och hade fin och hög kvalitet, 12+ MPixel på samtliga.

Det finns en trave olika mallar att välja mellan, men det är inte helt enkelt att se vad man får. Vi hade det specifika kravet ”det ska gå att skriva bildtext till varje bild”. Det finns ingen sådan mall, så vi fick trixa lite för att få det som vi ville, och då fick vi jämka oss en hel del. Det slutade med att vi i princip satte en bild per sida. Om man inte har specifika krav på layouten finns det en smutt autolayout-knapp, som slumpar fram en snygg och varierad layout. Mycket smidig.

Det finns mycket begränsade möjligheter att redigera mallarna. I princip kan man välja hur många foton man vill ha på sidan och sen om det ska finnas en text eller inte. Texten går att formattera utanför iPhoto med ett trix: Skriv den i tex Word, formattera den med den stil (inkl justering) som du vill använda och kopiera den sedan till iPhoto, så blir det rätt.

Förhandsgranska kan man göra genom att högerklicka i boken och välja ”Skapa PDF”, som man sen tittar på i en vanlig pdf-läsare. Det är också så som boken skickas till tryckeriet, så det är lätt att se hur det exakta slutresultatet blir.

Vi beställde en bok om ca 90 sidor med hårda pärmar och omslag och då blev slutpriset dryga tusenlappen, inkl frakt. Boken verkar tryckas i Tjeckien och levereras med UPS, så det kan vara idé att beställa leverans till jobbet där man är säker på att det finns mottagare dagtid. Det är helt omöjligt att få UPS att berätta vilken tid de ska komma, så har man otur kan man få sitta hemma en hel dag innan leveransen sker. Total leveranstid verkar ligga på en knapp vecka, vilket är väldigt imponerande.

Kvaliteten på boken är hög och vi är otroligt nöjda. Hoppas att mottagaren också blir nöjd!

Det finns vissa ord och uttryck från norskan som satt sina spår i mitt språk. Uppsummering, till exempel. Fast på norsk torde det vara oppsummering och betyder sammanfattning. Eller ”det är i box” varur det menas att nåt gått i lås. Eller att bussen ”är i rute”, dvs enligt schema eller tidtabell. Bra uttryck, allihop.

Nåväl, det är inte därför vi är här.

I helgen kom Malmögänget på besök och helgen fördrevs sedan i något slags mat-töcken. Vi gick ut hårt med lite för-middag på fredagskvällen innan gänget kommit, rejäl lasagne-dos och sedan mangosorbet ovanpå det. När så V anlände från Bromma flygplats via söta tjejen på Grill 77an så hade vi kommit till whisky, rom+cola och gin+julmust. Och kaffe. Och tillbehör. Och lite till. Trevlig kväll, på min ära.

Lördag förmiddag anslöt så J och B också och vi möttes upp på Café Ugo för ett snabbhäv kaffe och sen iväg över bron till fastlandet. Planen var att droppa in på lämligt laserdome för en rematch från Malmöfestivalen. Eftersom jag inte bokat någon tid fick vi först knata och ringa runt till några ställen innan vi hittade några som ville ta emot oss. Sen röjde vi laser i två omgångar, med kids som blev sura över att de vuxna spelade seriöst och var duktiga. Är det match så är det. Kidsen hade iaf fördelen av att inte behöva ducka…

Därefter promenerade vi till Centralbadet och checkade in där för två-tre timmar av avkoppling i bubbelbad, simbassängen, terminalbad och bastuar. Grymt härligt och det måste verkligen göras fler gånger. Jag försökte jämföra med Volksbad i München som jag testade tidigare i år och konstaterar att Volksbad vinner i terminalbadsligan medan Centralbadet vinner i simbassängligan.

När vi var lagom russinliknande och dästa så packade vi ihop oss och begav oss till El Toro i Sumpan. Där anslöt också L. El Toro har syyyykt goda tapas, och framförallt de vitlöksfrästa svampinjonerna och de pikant kryddade småkorvarna är top-of-the-line. Personalen nästan lite indisk-restaurang-otrevliga, men det får man bortse från. Glada och jättemätta knatade vi så hela gänget (minus V:s handskar) hem till M och C och fortsatte kvällen med drinkar, tilltugg och Roborally. Skojsigt!

För att inte tappa tempo i ätandet gick vi ut hårt på söndagen med brunch i jätteformat. Lite obeslutsamhet senare vandrade vi över Kungsholmen genom stan bort till Djurgården och Skansen för julmarknad och allmänt fluktande. Jättemycket folk, förstås, och småkallt. Huttrande tog vi oss förstås också en sväng runt djuren, och vi fick faktiskt se både varg (ljus pälshög på 50 meters avstånd) och lo (tre sekunders skymt) och en speedad järv. Kul! När vi tröttnat på småhuttrandet for vi iväg till Solna igen och avslutade helgen med lite kvalitetssunkmat.

All in all en väldigt trevlig helg. Och bara några kilon tyngre (även om jag inte tror att nån i gänget har problem med den saken…)

Till mitt nuvarande uppdrag åker jag buss fram och tillbaka genom centrala stan. De senaste veckorna har jag somliga morgnar, till ljudet av Tomas Ponténs härliga uppläsning av Leif GW Perssons härliga En annan tid, ett annat liv, reflekterat lite över livet på bussen.

Det första som slagit mig är hur få människor som har samma fasta rutin som jag. Jag tar i princip alltid bussen vid samma tid, och vad jag kunnat se hittills är vi bara tre stycken som har samma rutin. En mycket kortväxt tjej som kliver på vid Landstingshuset och en man som överdoserar Axe som kliver på vid Pipersgatan. Är det onaturligt att ha ett så tajt schema på morgnarna att man alltid träffar samma buss, dvs inom ett tio-minutersintervall?

Det andra som slagit mig är vilken rutin jag har för val av sittplats. I allmänhet har jag lyxen att kunna välja en egen tvåsätare eftersom jag kliver på tidigt på rundan, så jag har egentligen en hel buss att välja på, men i princip hamnar jag alltid på vänster sida i bussens färdriktning, på något av sätena efter mittskeppet. Och det har inget med bussen att göra, jag gjorde exakt samma sak under busspendlingen i Oslo. En snabb analys av mitt eget beteende säger mig att jag gillar att ha lite uppsikt av bussen framåt, men varför alltid på vänster sida? Obegripligt. Är jag mer intresserad av mötande trafik än trottoaren? Kanske. Det tål att utredas mer.

Det tredje, och sista, som slagit mig är processen för att få en sätesmedpassagerare. När man väl sitter på sin plats, har platsen bredvid sig ledig. Stannar vid en hållplats, folk kliver på. Ska nån sätta sig bredvid? Nej, inte han. Han ser konstig ut. Hon får gärna sitta här. Inte hon. Han kan duga. Och så vidare. Det är lite som att bli vald till fotbollslaget på rasterna i mellanstadiet Nästan exakt faktiskt. Axemannen hoppas jag alltid ska sätta sig en bit bort, annars kvävs jag av dofterna. Och hur resonerar jag själv vid val av sittplats om jag måste sätta mig bredvid nån? Oklart. Det tål att utredas mer.

Slutligen tror jag att jag måste lära mig teckenspråk. Vid centralen kliver det på massa kids som ska ut på gärdet, till vad jag antar är en skola för döva. Alltid glada ungar, men som lever utanför min värld. Jag är nyfiken och vill tjuvlyssna.

I lördags var vi på allmän rundvandring genom stan och gick upp mot Hagaparken. Fantastiskt fint väder och härligt ljus, som gjort för att fota lite. Och det gjorde vi, så klart. C posade glatt i höstlöven och kastade löv så att det yrde (”zombie-arms!”). Sen knatade vi in på fjärilshuset för att få lite regnskogsfeeling och kunna plåta fina fjärilar.

Regnskogsfeeling: check. Plåta fina fjärilar: o-check. Vi tänkte inte riktigt på att det var kallt ute och varmt och fuktigt inne. Våra fina, dyra kameror med massor av glaslinser immade igen på nolltid. Vi putsade. De immade igen. Vi putsade. De immade igen. Det var bara att ge upp och njuta av upplevelsen utan att plåta nånting. Läckrast tror jag var vattendropparna, från det konstgjorda vattenfallet, som pärlade sig på de dasslocksstora bladen (underbar ordföljd!). Lite tråkigt att det inte var fler fjärilar i luften; jag hade en mental bild på förhand av att konstant bli attackerad av jättefjärilar, men så roligt var det inte. Närmast var M som fick besök på sin hoodie, men han blev inte uppäten för det.

I fjärilshusshoppen fann jag ett praktexemplar av skojig pryl: ”The resurrection plant”. En slags mossa från Mexiko-trakten som klar sig nästan hur länge som helst utan vatten. Vid torka drar den ihop sig och blåser iväg med vinden tills  den kommer till fuktigare marker. Då suger den åt sig vattnet och tre timmar senare är den grön. Habegäret fyllde mig; jag var tvungen att köpa den. När jag kom hem arrangerade jag en komplicerad stativlösning för kameran och sen tog jag bilder var femtonde minut tills den vecklat upp sig. Resultatet blev en time-lapsefilm av hela härligheten.

Och på tal om time-lapse, lapa vatten och njuta i solen: I morrn dras det söderut på en veckas semester på kanarieholmarna. So long, suckers!